Erik och Kaj provar på: ost

Efter några månaders uppehåll är Erik & Kaj är i provartagen igen. Den här gången var det dags att göra som Röde Orm och härja i österled, eller snarare osterled. För nu var det hög tid att prova på: ost. Och dessutom själva proceduren med att njuta av ost. Så här gick det till:

Förarbetet
Erik och Kaj möttes på stan en solig förmiddag. De hade skramlat ihop c:a 600 kronor som skulle spenderas på det gula guldet. Första anhalten var Hötorgshallen i centrala Stockholm. Där ligger Jackson’s ost och det var där de första guldklimparna vaskades fram. Erik visade sig vara mycket påläst, vilket gav Kaj svåra mindrevärdeskomplex. Därför höll han sig i bakgrunden under samspråket med butikschefen. Efter lite dividerande beslöts det att två ostar skulle inhandlas. De utvalda blev en Arico och en Roque Baron.


Efter Hötorgshallen, som ändå får ses som delikatessbutikernas Mallis, styrde Erik och Kaj kosan mot de mer exklusiva kvarteren på Östermalm. Där fanns en osteria som visade sig leva upp till alla fördomar. Man kände lukten på lång väg och plånboken fick kramp bara man gick igenom dörren. Den något rundlagde butiksinnehavaren var väldigt hjälpsam och langade snabbt fram en Mimolette på begäran samt två andra rekommendationer. Den ena av dem skulle senare visa sig vara det värsta som någonsin ystats.


Med Östermalm avklarat gick färden till Södermalm och butiken Gamla Amsterdam som inriktat sig på (du gissade rätt) holländsk ost. Med hjälp från personalen införskaffades tre lämpliga ostar, varav en med det danskklingande namnet Bastiansen Gold. Var måhända det holländska bara en fasad för en dansk ostkonspiration? Fortsättning följer alldeles säkert om Erik och Kaj får för sig att prova på wallraffande.


Avslutningsvis gick Erik och Kaj in på Coop konsum och köpte vitlöksost och några förpackningar kex. Även systemet besöktes. Man kan ju inte äta ost utan vin.

Ostaftonen
Lite senare samma dag var det samling hemma hos Joel och Linda. Övriga deltagare var förutom de redan nämnda Emma, Pontus, Jonas och Mårten. Att prova på tillsammans med Erik och Kaj är att som att vara med i det brasilianska fotbollslandslaget, man nämns bara vid förstanamn.


Ost #1 – Osten som just nu kan ses på Dramaten
Först ut var en Bastiansen White, en chèvrevariant. En mild och god getost som var ett bra sätt att starta kvällen på. Kaj passade på att snappa upp kommentarer från deltagarna och ”väldigt god”, ”lagom sälta” samt ”alla kan äta den här” hördes. Däremot verkade Joel tycka att den kunde ha varit lite mer chèvrealesk ”Inte så mycket getsmak. Kan det vara en killing?” var hans ord.

Ost #2 – Osten som blev skåpad på högstadiet
Nästa ost till rakning, eller smakning, var Bastiansen Gold. Det var en hård ost men inte direkt någon favorit bland avsmakarna. ”God men inte så speciell”, ”Besk eftersmak” och ”Hård i konsistens men inte i attityd” var utlåtanden som fastnade.

Ost #3 – Bra för mörkerseendet
Nu kom äntligen osten som alla hade väntat på: La Mimolette. Mycket på grund av att den innehöll karotin och var knallorange till färgen. ”Fantastiskt god” var ord som yttrades. Någon annan sa ”Jag vill ha mer”. Som tur var hade den något rundlagde butiksinnehavaren på eget bevåg försett sällskapet med ost nog för en sann fête de Mimolette.

Ost #4 – Världens godaste ost smakar studiorock
Dags för Aricon, prisvinnaren som bara såldes på Jackson’s. Problemet med denna var inte dess smak, utan att den kallats världens godaste ost. Och ovanpå allt så var den ju från Teneriffa. Om något därifrån kan vara världens bästa så sätter ju det ribban ganska högt. Någon i sällskapet beskrev den som ostarnas Toto. Den hade allt som borde göra den till en toppost men det klickade ändå inte. Trots att den var god.

Ost #5 – Sir Ost?
Härnäst tog sällskapet sig an Roque Baron, osten som en gång fick Joel att ge upp sin årslånga veganism. Ett faktum som kanske inte matchade ”Världens godaste” men ändå höjde den till skyarna. Tyvärr var denna inte tillräckligt lagrad, enligt ett expertutlåtande från Joel. Roque var god men den snofsiga adelstiteln är värd att ifrågasätta. Oron började sprida sig. Två ostbesvikelser på rad. Skulle det visa sig att kvällen som hade startat så bra nu skulle sluta i en antiklimax? Sällskapet anade föga vad som komma skulle.


Ost #6 – Normandie fortsätter att framkalla obehagliga associationer
Nu var det dags för osten vars namn är glömt men vars lukt och smak inte kommer att kunna förträngas, hur mycket man än skulle vilja. Den var från Normandie, såg ut som en laxpudding och var inslagen i sjögräs. Detta fick den att lukta tång, bajs, fis och gammalt bröd. ”Kanske skulle man vänja sig över tid” sa Joel. ”Lägg ner tid så blir ditt liv bättre.” ”Men du kommer inte ha några vänner kvar” kontrade Linda. Alltmedan detta utspelade sig fick Erik kväljningar. Osten fick sedan underkänt av alla närvarande.

Ost #7 – Eriks lägenhet med marmelad på
Vad får man om man badar en ost i vin och sen svärtar den med sot? En ost som ”luktar som min lägenhet i London” om man får fråga Erik. Huruvida detta var bra eller dåligt framgick aldrig. Osten var dock väldigt god, speciellt med marmelad på.

Ost #8 – Folkrockfavoriten?
Nästa ost var en blåmöglig sådan. Den var väldigt trevlig och gjorde åtminstone initiativtagarna riktigt nöjda. ”Ostarnas Heart of gold” konstaterade Erik mellan tuggorna. ”Rund, mjuk och den sätter sig utan att bli tjatig. En riktig hit.” Vilken poet han är, den där Erik. ”Vi skulle bara ha köpt den här. Tänk att mögel kan vara så fint.” svarade Kaj lite mer vardagligt.

Ost #9 – Sällan har vitlök smakat så lite ost
Sist ut var den Coopinköpta vitlöksosten. Kanske var det ett misstag att spara denna till sist för den stod sig platt de gourmandiska eskapader vi precis varit med om. Dessutom var den på tok för lös till konsistensen för att med gott samvete kunna kallas ost. Vid frågan hur våra gästprovare skulle beskriva den svarade någon kärnfullt ”Vulgolukt”.


Och det var det hela. Ostarna var inte helt slut men samtligas lust att trycka i sig mer var definitivt det. Magsäckarna införde blockad, smaklökarna bad om nåd och luktorganen hotade med strejk. Men alla var eniga om att det här är ett ypperligt sätt att spendera en afton. Man får testa på nya smaker, man får ge sig på verkligt djupa analyser och man får käka sjujäkla mycket ost. Det är dessutom en strålande ursäkt att dricka vin, om man nu skulle behöva en sådan.

Dag 7: Erik och Kaj provar på: summering

Yes box. Det är dags att summera vår Värmlandsvistelse. Och vilken resa det har varit. Värt att notera är väl att de riktiga upplevelserna för oss har funnits ute i landskapet, inte i vår hemstad, Karlstad. Kanske beror det på att vi under vår uppväxt tagit del av det mesta residensstaden har att erbjuda.


Det är i alla fall sällan Värmland har varit så trevligt som nu när vi bestämt oss för att prova på det. Vi har uppenbarligen sett på omgivningen med nya ögon. Och det har inte varit helt dumt. Vi har också noterat att det är många träskulpturer vid infarterna i värmländska samhällen. Men vad det beror på vet vi inte riktigt.


I framtiden har vi tänkt prova fler saker och vi tar gärna emot förslag här i kommentarfältet. Vad vill du se oss prova på? Bearnaisesås? Spahelg med inpackning? Expressiv jazzdans? Vi tar oss an nästan allt.


Avslutningsvis ska vi då summera Värmland. Ingen lätt uppgift. Värmland har givit oss högt och lågt. Festen på Hagudden var helt klart bäst, tätt följt av dressinåkningen. Karlstad C var däremot inte så mycket att hänga i granen den här gången. Men man kan ju inte döma ett helt landskap efter en stad som den ena dagen luktar bajs och den andra kaffe. Man måste helt enkelt gräva djupare än så.


”Det är ett trevligt landskap att besöka” säger Erik. ”Men att slå ner sina bopålar här? Nej, jag tror att det är bäst i små portioner, ungefär som chokladpudding.”
”Men samtidigt så kan jag ju inte förneka att jag kände ett visst vemod när jag började åka mot Stockholm” svarar Kaj. ”Om någon av kommunerna bjuppar på en herrgård, sjötomt och butler skulle jag inte tacka nej.”

Dag 6: Fest på Hagudden

Okej. Efter fem dagar blandad kompott var det dags för en upplevelse som både Erik och Kaj var inställda på skulle bli en räsersuccé. En massa människor, däribland vännerna Martin och Sara, bjöd på fest på Hagudden. Strax norr om Kil, vid södra Frykens östra strand finns det två stugor, en dansbana och en brygga. Addera en busslast med glada människor och ett halvt ton öl så har du receptet på vad som måste vara en brakfest utan dess like.


Innan avfärden skaffades käk. Det blev ett grillspjut, vilket valdes enbart för komikens skull. (Föga anade vi att det skulle smaka gott också.) Och det var ett bra val. Sällan har en matträtt varit en sådan isbrytare.


Men nu går vi händelserna i förväg. Erik & Kaj lokaliserade Anders, nyss inkommen från Borås, och sedan bussen som skulle ta dem till festen. Sist av alla ombord var Jonas som i princip kom direkt från S:t Petersburg.


Väl framme grupperade folk sig inledningsvis i sina respektive gäng men det var nu som grillspjutet kom väl till pass. Svaret på svenskarnas stelhet stavas sjuka maträtter. Vi föreslår att varje svensk medborgare ständigt ska bära runt på ett grillspjut. Rolig detalj: en av Värmlands främsta konstnärer, vars museum vi missade att besöka, var där. Han hade gröna brallor.


Maten smakade som sagt bra och efter den gick man över till dansbanan eftersom det där fanns skydd från regnet i form av en presenning. Anders däremot hade tagit med sig en egen så han fick äran att springa över till boden och hämta mer öl åt oss andra.



Och öl blev det. Men även en massa dans. Det var i princip så resten av natten spenderades. Det var stört omöjligt att stå stilla när gamla hits som Brimful of Asha, Whip it och Zelda-temat spelades.


Men allt har sitt slut. Och även om slutet fördröjdes med nästan en timme (folk hade så roligt att de vägrade kliva på bussen) så avreste sällskapet till slut mot Karlstad. På färden hem designade Kaj en huvudbonad innan han slocknade. Kontakta oss om du vill ha mönstret. Erik var mindre produktiv men passade istället på att umgås med kompisar istället för att sova bort tiden.


Sammanfattningsvis är både Kaj och Erik fruktansvärt nöjda med denna upplevelse.
”Det var länge sedan man var på en så rolig fest” sa Kaj. ”Jag vill att detta blir en årlig institution.”
”Word” svarade Erik sådär kärnfullt som bara han kan.

Dag 5: Kompisar från förr

Medan Erik tog hand om familjen och Högboda var Kaj kvar i Karlstad. Kaj och hans mor käkade värmländsk gyro på Mariebergsskogens restaurang. Gott, även om det var svårt att identifiera den värmländska biten i allas vår favvofestivalmat. Mariebergsskogen framstod dock som lite bättre än senast. Kanske för att det gick snabbare att ta sig dit med bil istället för båt.

Men det var först på kvällen som äventyret började på riktigt. Då cyklade Kaj bort till Norrstrand där den gamle polaren Henrik Persson har sin lägenhet.


Efter ett tag anslöt August Happ, vilket inte gjorde aftonen sämre.


Svunna tider var kvällens tema och det skrattades gott över gamla rövarhistorier från högstadiets glada dagar. Det bjöds på öl, något Jägermeisterliknande rävgift och en whiskey som hette Loch Lomond, vilket ju alla Tintinvänner känner igen som Kapten Haddocks favoritmärke. Kvällens soundtrack bestod främst av gamla hardcoredängor och demolåtar från framstående band som Ebola och Unstable mutations. Anfäkta anamma vad det svängde.

Efter några timmar bar det in mot stan och Karlstad torgs många uteserveringar. Som ännu ett blast from the past nekades August inträde på det första stället gänget försökte ta sig in. Precis som på den gamla goda tiden. En bit in på första ölen kände Kaj att han tagit sig vatten (samt malt och humle) över huvudet. Helt abrupt sa han adjö till sällskapet och begav sig hemåt. Även detta är precis som det var förr.

Hur som helst så var det en väldans fin kväll. Karlstad fortsätter att vara högst ordinärt, kompisarna från för däremot, de får en stark tumme upp.

Dag 5: Högboda

Solen var tillbaka. Tjo! Tyvärr kunde Erik och Kaj inte prova på den tillsammans då den dynamiska duon splittrats.

Men ni behöver inte oroa er kära läsare. Det är ingen schism. Ingen John och Paul eller Simon och Garfunkel. Det är bara över dagen. Så i morgon ska vi prova på: storstilad återförening.

Fredagen spenderades av Erik i Högboda för att fira sin brors födelsedag, medan Kaj satsade på att ge Karlstad en sista chans (att vi aldrig lär oss…). Denna gång hamnar stans nattliv under luppen.

Kajs rapport kommer av naturlig anledning imorgon. Fram tills dess blir det Högboda för hela slanten.

Efter en vild rallyfärd på Värmlands grusvägar med Eriks far i förarsätet var det dags för sommarstuga och tårtkalas. Tårtan, dagen till ära dekorerad med hallon var god, men stod ändå chanslös mot bullarna som snabbt korades till vinnare av dagens fikaduell.


Eriks tidigare positiva tumme till Charlottenberg blev dubbelt motiverad då gränshandelns ask med lakritspipor blev en del av en uppskattad present till storebror Bergqvist som försöker sluta snusa.

Efter både påtår och tretår så var det dags för utflykt. Lite grusvägsrally senare var besöket på Westgårda getost ett faktum. I brist på roliga one-liners från Kaj fick Erik nöja sig att konversera lite med getterna.


”Bääh” sa geten. Minst lika roligt som ”dressinen går som på räls” tänkte Erik och skrockade gott för sig själv.

Turnén i de värmländska skogarna gick sedan vidare till en liten butik för inköp av gösdrag. Gänget som hängde utanför fick Delivarance-banjos att börja duellera inne i huvudet på Erik, men personal i utväxt hockeyfrilla, fiskeutrustning och loppishörna fick trots allt tummen upp för ovanligt trevligt bemötande. Bergvik – ät grusvägsgrus!


På vägen tillbaka till stugan blev det även ett impulsstopp för kantarellplockning. Små och få, men väldigt fina om man får skriva så själv (det gäller att passa på när Kaj är borta…).


Nöjd, fullproppad med tårta och hyfsat självgod över svamplyckan gick det inte annat än att ge dagen tummen upp.

Dag 4: Bergvik

Då vi inte bara bedriver turistinformationsspridande, utan även är näringslivets lakejer begav vi oss idag mot Karlstads största köpcenter. Så här i backspegeln var det nog lite dumt. Bergvik är vida känt för att suga musten ur en och vi kände båda fortfarande av sviterna från igår. Men, men. Vi tog bussen från stan.


Skoj detalj: den tog en jättedum omväg förbi Biltema. Det luktar påtryckning från företagen som ligger lite avsides.


Väl framme gick vi in på Maxis för att beta av första delen av vårt konsumenttest. Vi hade satt samman en lista på lite olika varor och skulle jämföra priserna för dessa på Maxis och Obs!. Efter att ha hittat varorna på Maxis lämnade vi butiken och fortsatte genom köpcentret.


Ingen av oss hittade något intressant men kunde konstatera att det är många kvinnor som ammar i det fria på Bergvik.

På Obs! lokaliserade vi varorna på listan och kan nu redovisa följande resultat:


Resultatet blev således att om man sparar mest genom att vända sig till Maxis. Om man inte ska ha hackkorv men då är man å andra sidan inte våran kompis. Hackkorv. Blä.

Med Bergvik avklarat gick vi över till Ikea för det ska man ju besöka. Fast vi påmindes snart om att om man inte är på jakt efter något så är Ikea jävligt tråkigt. Men. Det fanns ett ljus i mörkret. Deras fika var över förväntan.


”Jag är väldigt nöjd med muffinen jag köpte” sa Kaj. ”Den smakar färskt och hade en chokladkärna.”
”Sedan var ju priset inte att klaga på” fortsatte Erik. ”Annars får man ju knappt en kopp kaffe för 15 spänn. Än mindre med en bakelse till.”

Efter detta tackade vi för oss och hoppade på en buss mot stan. Karlstad fortsätter, trots billigt och bra fika, att göra oss besvikna. Tyvärr.

Dag 3: Kristinehamn-Degerfors

Egentligen täcker vi idag bara Kristinehamn-. Vi kom aldrig till Degerfors c. Men hursomhelst.


Sol idag, vilket krävde en utomhussyssla och vad kan då vara bättre än att få chansen att svälja en massa insekter medan man susar fram på en 60 kg tung cykel? Inte mycket. Så idag skulle vi åka dressin. Erik ringde och kollade att vi var välkomna. (En rolig detalj är att han trodde att det var drottning Silvia som svarade men det visade sig att det var en tysk man. Vi tror att han hette Lothar.)

Lothar kompenserade för sin ljusa röst och spensliga kropp med en sjujäkla styrka. På raka armar lyfte han upp dressinvagnarna på rälsen och sa att när vi mötte andra resenärer var det bara att lyfta av vagnen och släppa fram dem. Vi tackade för oss och började vår resa norrut genom den värmländska skogsidyllen. Erik tog täten, Kaj jagade.


Under färden hann vi med en hel del. Akrobatiska konster (cykla fristyre, efterlikna greko-romerska statyer etc.), glassförtäring samt en jävla massa trampande och lyftande. Dressinen var inte alls så lätt som den verkade när Lothar bar den. Efter ungefär 1,5 mil vände vi om för att hinna tillbaka i tid och då fick Kaj ta på sig ledarvästen. Det skulle han inte ha gjort.


Fylld av ett rus av att ligga i täten bestämde han sig för att stila lite och hoppa över till Eriks dressin. Det skulle han inte heller ha gjort. Kaj spårade ur. Efter denna incident, som mest skadade Kajs stolthet, fortsatte vi söderut. Erik stötte på en orm. En spottkobra hävdade han – Kaj trodde det var en snok. Annars hände inte så mycket mer. Ett par danskar körde chicken race med oss trots att det var deras tur att flytta sig från spåret. De skandinaviska grannarna fortsätter därmed visa bristande trafikvett.

Väl tillbaka hade vi båda rejält ont i arslet men det var ingenting mot våra goda humör.
"Det här gick ju bra" sa Erik.
"Som på räls" svarade Kaj. Åh, vad vi skrattade åt det.

På vägen hem badade vi vid Kajs sommarstuga och käkade pizza inne i Kristinehamn.


I skrivande stund är båda slut men nöjda efter en bra dag. I morgon blir det nya rafflande äventyr. Vi funderar på att ge oss på köpcentret i Bergvik.

Dag 2: Karlstad

Regn idag igen. Kändes sådär. Ganska B, som man uttryckte det en gång i tiden, vilket var all motivering vi behövde för att idag bara göra saker som började på bokstaven B. Vi började på bibliotekshuset. Det var ungefär som det alltid varit. Enda skillnaden var en trappa som ingen av oss sett förut. Hur som helst hade Erik mer roligt här än Kaj. Vi hittade en rolig bok av Günter Grass. Der Butt.


Efter biblioteket var det dags för kaffe. Men fiket i bibliotekshuset var stängt så vi fick gå till museet. Efter varsin slät kopp sket vi stenhårt i att kolla på driftved från Klarälvens strand och gick mot centrum istället. På Soltorget var det balett, vilket betydde ännu ett B. Perfekt. Däremot var dansen sådär, eller som Erik sa: "Dåligt."


Sedan gick vi in i Mitt i city och åt lunch i food courten. Vårrullar med äggnudlar. Det som gjorde denna rätt bättre än den i Charlottenberg var att den här inte kostade tresiffrigt. Men mycket mer beröm än så kan vi inte ge den.


Efter denna kulinariska axelryckning var det dags att ta båtbussen. De första fem minuterna var trevliga men sedan kapsejsade det hela. "Jag simmar snabbare än så här" konstaterade Kaj. Den enda behållningen var att kommunen anställt en stackars yngling att sitta i regnet vid slussen i Haga och invänta båtarna. Sedan får han för hand öppna slussportarna. Likt Karlstads Conan Barbaren.


Vi begav oss sedan till nästa B; begagnat. På Wåxnäs undvek vi en parkeringsböter och konstaterade att det fanns en ribbstol till salu. Efter att ha funderat på det kom vi fram till att man kan använda en sådan till alla möjliga grejer. "Ribbstolen är möblernas motsvarighet till den schweiziska armékniven" sa Erik. Det var kul.

Annars var tyvärr inte Karlstad så roligt idag. Men då det känns hårt att konstatera detta så ska vi ge det en chans till i kväll då vi tänkte täcka in det sista B:et; biografen. Är filmen dålig skyller vi på Karlstad.

Dag 1: Charlottenberg

Mörka moln till trots var det med solsken i blick vi sammanstrålade på torget i Karlstad. Först ut på dagordningen var att köpa lite av de grejer som anstår ett projekt av denna kaliber. Vi inhandlade:
- En tuschpenna
- Post-it-lappar
- Dextrosol
En gratis värmlandskarta från Karlstads turistbyrå hade vi sen tidigare.

Därefter började äventyret på riktigt. Vi bestämde oss för att prova på gränshandeln i Charlottenberg och även beskåda fredsmonumentet de har däruppe. Vägen upp kan summeras med: jävla norrmän. Dessa speedracers, vars blyfötter är vida dokumenterade, körde som regel minst 10 km/h under fartgränsen.

Väl framme i ett regnigt Charlottenberg gick vi in i köpcentret och hittade en informationskarta.


Vi började med Joe's diner. En hamburgertallrik med jordsmakande coleslaw och dryck gick för blygsamma 123 spänn. En rolig detalj är att senapen var seg som klister.


Måltiden fick tummen ner av oss båda. Sedan botaniserade vi bland de olika butikernas utbud. Man kan köpa armborst i Charlottenberg.


Att vara mall rat tappar dock snabbt charmen. Nu var det dags för fredsmonumentet. Men icke. En bilolycka ungefär i höjd med traktens mer ljusskygga gränshandel kom i vägen.


Vi vände om och styrde kosan söderut.
"Freden är bra ändå, med eller utan monument." sa Kaj. "Jag gillar fred."
"Jag är kluven" svarade Erik. "Vi fick ingen olja men vi slapp Alexander Rybak."

Vägen tillbaka präglades av samma dret som resan dit och grymt besvikna på norrmännen stannade vi i Arvika. Efter ungefär tre minuter hann regnet ikapp oss. Vi hann dock se hur högt vattnet gick vid översvämningen härom året.


Väl hemma tänkte vi ta ett dopp i Klarälven men regnmolnen hann ikapp oss. Igen. Men som Christer Björkman sjöng: I morgon är en annan dag.