lördag 9 juni 2012
Fotbolls-EM startar!
Eller, ja. Egentligen började det igår. Men, hey! Med Erik & Kajs mått mätt så är sjukt snabbt jobbat. Hårt inspirerade av The Guardians utmärkta livebloggar har Erik och Kaj bestämt sig för att prova på Fotbolls-EM. Så under matcherna mellan Danmark och Holland samt Portugal och Tyskland kommer våra två protagonister liveblogga på twitter. De kommer prova på matcherna, jämföra TV4 med Svt och prova på olika drycker. Vad gör sig egentligen bäst till fotboll? Finöl eller fulöl eller kanske Pimm's? (När dreten är klar kommer det givetvis att sammanställas i ett ordentligt blogginlägg.)
Spänningen är lika olidlig som Robert Perlskog. Matchen börjar snart.
fredag 19 augusti 2011
Erik och Kaj provar på: 30-årskalas
Kalaset
Efter rigorösa förberedelser, var det så äntligen dags för själva partajet. Allt var minutiöst förberett. Bord dukade, mat lagad, fördrinkar blandade, ballonger uppblåsta, serpentiner... serpentinerade. Och så: varde gäster (som Gud skulle ha sagt). Gamla och nya bekanta till höger och vänster. Tyvärr blev det snabbt lite som på juldagen i valfri småstad. Varje trevlig konversation måste avbrytas då ännu en bekant nuna dykt upp i dörren.
(Vi misstänker att vår högst suspekta hyrestant mixtrat med skärpan på den här bilden.)
Det sägs att Robert Plant inte använder underlägg
Hur som helst. Nu var det ett 30-årskalas som gick av stapeln. Och när man fyllt 30 förväntas man vara vuxen och ordnad. Men lite rock 'n' roll krävs det i varje prova på. Vi talar inte om några TV-apparater genom fönstren, utan istället en mogen motsvarighet. Värdarna hade med (minimal) eftertanke valt att ställa fördrinken på ett antikt bord vid entrén. Det skulle de inte ha gjort. Den billiga champagnen gjorde kaos på bordets fernissa. Lyckligtvis gick det att ordna något sånär med hjälp av en massa gnuggande.
Ett kazoo-debacle som aptitretare
Alltmedan värdarna slet för att rädda möblemanget minglade gästerna i trädgården. Trötta på att gnugga och hungriga på uppmärksamhet anslöt till sist värdarna för att dela ut information. Festfixarna hade fått varsin kazoo i present – och nu var det dags att tuta för att tysta folkmassan. Tyvärr visade sig kazoon vara ett alltför avancerat instrument för en av värdarna som förgäves blåste sig röd i fejset utan att få fram minsta ton. Kvällen komiska höjdpunkt för Kaj, som skrattade gott inombords.
Borden kallade och maten, som lagades och serverades av Sofia på det tyvärr nedlagda cafét Spuntino, var fantastiskt god. Och tur var väl det, då menyn hade det pampiga namnet Östanvind drar genom Tantolunden. Tack och lov hölls inga jobbiga tal på denna tillställning (till skillnad från på ett bröllop som vi kommer att skriva om inom en kort framtid). Istället var det fullt fokus på den goda maten och ”det goda samtalet” med bordsgrannarna.
Familjen Bäckström-Wallbergs dans
Dansgolv är roliga grejer. Först är man lite rädd för att beträda det, i synnerhet om det är tomt, men vad det lider vill man knappt lämna det även om musiken tystnat. Familjen Bäckström-Wallberg såg det som sin uppgift att få i gång dansen på allvar. Som det kanske framgår av bilden så är det praxis i den här familjen att anamma ett klassiskt white man's overbite och sedan jobba mycket med armarna, lite med överkroppen och inget alls med något under midjan. Lite som en inverterad Riverdance. Showen fick på intet sätt folk att hänga på utan snarare samlades man runtomkring för att beskåda spektaklet med blickar fyllda med vad som bäst man beskrivas som svårt medlidande.
Gated communities for the win
En sak man alltid får räkna med när man anordnar fest är objudna gäster. Lägg därtill att detta hallaballoo gick av stapeln i anslutning till en av Stockholms mest besökta oaser för festsugna kanaljer, så förstår du nog vart det barkar hän. Lyckligtvis stoppades de okända besökarna raskt när Fadde Darwichs oheliga ande ingöt sig i värdarnas föräldrar. Det spelar ingen roll hur gammal man blir. När det krisar vänder man sig till mamma och pappa.
Ölhjul
Som det redan nämnts hade ett ölhjul tillverkats. Och inget får sprutt på försäljningen av alkohol som lite spel och dobbel. För en nätt summa fick gästen chansa på vilken öl som skulle förtäras. Det fanns storvinster och så fanns det jordgubbsölet Früli som smakar lika delar härskna jordgubbar och avslagen folköl. Tyckte Kaj. ”Glöm atombomben, glöm kinesisk vattentortyr, glöm nycirkus. Det här är mänsklighetens sämsta idé någonsin.” Erik var, som ni nog förstår, av en annan åsikt. ”Jag tyckte Früli var en rätt trevlig bekantskap. Däremot var kvällens kristna rock det tyska rökta ölet som smakade prickig korv” Hur som helst var ölhjulet en succé. Och både Erik och Kaj kunde enas om att det var något som borde finnas på varje fest.
En konung bland praktfyllor
Så kommer vi till ett av de yttersta bevisen på att man ordnat en galopperande galej. När så gott som alla gäster masat sig hemåt hittades en av kvällens DJ:ar på farstukvisten. Stackarn försökte vila sig lite. Ambitionen att både fylla både dansgolvet med folk och sig själv med alkohol (kvällens gage) hade tagit ut sin rätt. Generös som han är gav han oss lite mer att städa upp i form av en praktspya innan han stapplade iväg i vårnatten. Och här hade det understrukits att arrangörerna inte ville ha några presenter.
Dagen efter – försenad städning och hotfullt med hyresvärden
Till städningen nästa morgon var alla festfixare sena. Några som däremot var där i god tid var föreningen vi hyrde lokalen av. En samling glada pensionärer som leende tog emot både blommor och överbliven folköl från 30-åringarna. Men då slog blixten ner. Lika oundvikligt som amen i kyrkan dök hinhåle i tantform upp. Den tidigare nämnda paranta damen var ”back with a vengance”. Allt var fel, och för lång tid tog det. Men i sitt lite småsura bakfylletillstånd lyckades ändå arrangörerna hålla ”konversationen” kort och tågade snart iväg så fort de bara kunde. De var fria och en vendetta från PRO hade med nöd och näppe lyckats undvikas.
Men. Efter att de gått 80 meter insåg de att de glömt ett partytält kvar vid huset. Vad göra nu? Ett hjältemodigt beslut togs. Ingen vågade och hämta det.
Summering
Det är tungt arbete att förbereda och genomföra en 30-årsfest, inte minst om man har ambitioner. Men det är helt klart värt det. ”30-årsskarven känns som den ultimata åldern att fira” sa Erik eftertänksamt. ”När man fyller 20 handlar det bara om att få i sig allt man har fått köpa på systemet dagen till ära. Och när man fyller 40 känns det som att ambitionen är densamma fast då i ett försök att mota bort känslan av ungdomens död.” ”För att inte tala om stundande död” flikade Kaj in.
Efter rigorösa förberedelser, var det så äntligen dags för själva partajet. Allt var minutiöst förberett. Bord dukade, mat lagad, fördrinkar blandade, ballonger uppblåsta, serpentiner... serpentinerade. Och så: varde gäster (som Gud skulle ha sagt). Gamla och nya bekanta till höger och vänster. Tyvärr blev det snabbt lite som på juldagen i valfri småstad. Varje trevlig konversation måste avbrytas då ännu en bekant nuna dykt upp i dörren.
(Vi misstänker att vår högst suspekta hyrestant mixtrat med skärpan på den här bilden.)
Det sägs att Robert Plant inte använder underlägg
Hur som helst. Nu var det ett 30-årskalas som gick av stapeln. Och när man fyllt 30 förväntas man vara vuxen och ordnad. Men lite rock 'n' roll krävs det i varje prova på. Vi talar inte om några TV-apparater genom fönstren, utan istället en mogen motsvarighet. Värdarna hade med (minimal) eftertanke valt att ställa fördrinken på ett antikt bord vid entrén. Det skulle de inte ha gjort. Den billiga champagnen gjorde kaos på bordets fernissa. Lyckligtvis gick det att ordna något sånär med hjälp av en massa gnuggande.
Ett kazoo-debacle som aptitretare
Alltmedan värdarna slet för att rädda möblemanget minglade gästerna i trädgården. Trötta på att gnugga och hungriga på uppmärksamhet anslöt till sist värdarna för att dela ut information. Festfixarna hade fått varsin kazoo i present – och nu var det dags att tuta för att tysta folkmassan. Tyvärr visade sig kazoon vara ett alltför avancerat instrument för en av värdarna som förgäves blåste sig röd i fejset utan att få fram minsta ton. Kvällen komiska höjdpunkt för Kaj, som skrattade gott inombords.
Borden kallade och maten, som lagades och serverades av Sofia på det tyvärr nedlagda cafét Spuntino, var fantastiskt god. Och tur var väl det, då menyn hade det pampiga namnet Östanvind drar genom Tantolunden. Tack och lov hölls inga jobbiga tal på denna tillställning (till skillnad från på ett bröllop som vi kommer att skriva om inom en kort framtid). Istället var det fullt fokus på den goda maten och ”det goda samtalet” med bordsgrannarna.
Familjen Bäckström-Wallbergs dans
Dansgolv är roliga grejer. Först är man lite rädd för att beträda det, i synnerhet om det är tomt, men vad det lider vill man knappt lämna det även om musiken tystnat. Familjen Bäckström-Wallberg såg det som sin uppgift att få i gång dansen på allvar. Som det kanske framgår av bilden så är det praxis i den här familjen att anamma ett klassiskt white man's overbite och sedan jobba mycket med armarna, lite med överkroppen och inget alls med något under midjan. Lite som en inverterad Riverdance. Showen fick på intet sätt folk att hänga på utan snarare samlades man runtomkring för att beskåda spektaklet med blickar fyllda med vad som bäst man beskrivas som svårt medlidande.
Gated communities for the win
En sak man alltid får räkna med när man anordnar fest är objudna gäster. Lägg därtill att detta hallaballoo gick av stapeln i anslutning till en av Stockholms mest besökta oaser för festsugna kanaljer, så förstår du nog vart det barkar hän. Lyckligtvis stoppades de okända besökarna raskt när Fadde Darwichs oheliga ande ingöt sig i värdarnas föräldrar. Det spelar ingen roll hur gammal man blir. När det krisar vänder man sig till mamma och pappa.
Ölhjul
Som det redan nämnts hade ett ölhjul tillverkats. Och inget får sprutt på försäljningen av alkohol som lite spel och dobbel. För en nätt summa fick gästen chansa på vilken öl som skulle förtäras. Det fanns storvinster och så fanns det jordgubbsölet Früli som smakar lika delar härskna jordgubbar och avslagen folköl. Tyckte Kaj. ”Glöm atombomben, glöm kinesisk vattentortyr, glöm nycirkus. Det här är mänsklighetens sämsta idé någonsin.” Erik var, som ni nog förstår, av en annan åsikt. ”Jag tyckte Früli var en rätt trevlig bekantskap. Däremot var kvällens kristna rock det tyska rökta ölet som smakade prickig korv” Hur som helst var ölhjulet en succé. Och både Erik och Kaj kunde enas om att det var något som borde finnas på varje fest.
En konung bland praktfyllor
Så kommer vi till ett av de yttersta bevisen på att man ordnat en galopperande galej. När så gott som alla gäster masat sig hemåt hittades en av kvällens DJ:ar på farstukvisten. Stackarn försökte vila sig lite. Ambitionen att både fylla både dansgolvet med folk och sig själv med alkohol (kvällens gage) hade tagit ut sin rätt. Generös som han är gav han oss lite mer att städa upp i form av en praktspya innan han stapplade iväg i vårnatten. Och här hade det understrukits att arrangörerna inte ville ha några presenter.
Dagen efter – försenad städning och hotfullt med hyresvärden
Till städningen nästa morgon var alla festfixare sena. Några som däremot var där i god tid var föreningen vi hyrde lokalen av. En samling glada pensionärer som leende tog emot både blommor och överbliven folköl från 30-åringarna. Men då slog blixten ner. Lika oundvikligt som amen i kyrkan dök hinhåle i tantform upp. Den tidigare nämnda paranta damen var ”back with a vengance”. Allt var fel, och för lång tid tog det. Men i sitt lite småsura bakfylletillstånd lyckades ändå arrangörerna hålla ”konversationen” kort och tågade snart iväg så fort de bara kunde. De var fria och en vendetta från PRO hade med nöd och näppe lyckats undvikas.
Men. Efter att de gått 80 meter insåg de att de glömt ett partytält kvar vid huset. Vad göra nu? Ett hjältemodigt beslut togs. Ingen vågade och hämta det.
Summering
Det är tungt arbete att förbereda och genomföra en 30-årsfest, inte minst om man har ambitioner. Men det är helt klart värt det. ”30-årsskarven känns som den ultimata åldern att fira” sa Erik eftertänksamt. ”När man fyller 20 handlar det bara om att få i sig allt man har fått köpa på systemet dagen till ära. Och när man fyller 40 känns det som att ambitionen är densamma fast då i ett försök att mota bort känslan av ungdomens död.” ”För att inte tala om stundande död” flikade Kaj in.
tisdag 31 augusti 2010
Erik och Kaj provar på: förberedelser
30-årskalas: förberedelser
Äventyret har delats in i några olika kapitel. Vi börjar med något som ägde rum i maj och som på många sätt och vis markerar en milstolpe i livet; vi provade på att arrangera ett 30-årskalas.
Införskaffandet av lokal: utpressning och övervakning på köpet
Erik & Kaj teamade upp med vännerna Jonas och Pontus och genomförde en maffig fest på en hembygdsgård från 1700-talet i centrala Stockholm. Nästan lika gammal som lokalen var den paranta dam vi hyrde stället av. Hon var dessutom både en lurendrejare av rang och spritt språngande galen*. Vid varje besök i lokalen blev allt lite dyrare. Konversationerna kunde låta ungefär såhär:
”Hej. Nu är vi här igen för att kolla på hur många bord som finns.”
”Okej. Det kommer förresten att kosta 1000 kronor mer än jag sa senast. Föreningen behöver en ny piassavakvast.”
”Jaha ja.”
Tantskrället skulle kunna lära Sveriges maffiasyndikat ett och annat. Det ryktades också innan själva festen att hon gärna bevakade så att allt gick rätt till. Och minsann. Dagen efter kalaset yppades det att hon stått på en närbelägen höjd och gluttat lite. Och här kommer första sensmoralen in: Se till att hyresvärden inte har alltför mycket gemensamt med vare sig motorcykelburna brödraskap eller Orwells storebror.
Gästlistan: flashbacks från skolgården
Lättnaden över att ha lagt rabarber på en festlokal kom snabbt av sig när vår dynamiska duo (och de två andra festfixarna) insåg att detta bara var toppen på isberget. Nu började processen med att avgöra vilka som var, eller snarare inte var, välkomna. Detta var en tung uppgift. Det kändes rent krasst som att rangordna sina vänner på samma sätt som på skolrasterna när det skulle spelas fotboll. Lärdom: Ladda upp med lämpliga psykofarmaka för detta uppdrag.
Festens målsättning: kommunikationen bryter samman
Målsättningen var att alla gäster skulle ha det riktigt trevligt, vilket kan låta enkelt, men visade sig ställa stora krav på arrangörerna. Vissa kände av pressen mer än andra och vid ett tillfälle blev det rågade måttet jämt lite för rågat - en av anordnarna var tvungen att ventilera sitt missnöje över en kollegas insatser. Tryckt stämning, dåliga vibbar och stor oro var följden. Skulle festen vara över innan den ens hade gått av stapeln? Lyckligtvis segrade samförståndet och självaste Kofi Annan skulle ha blivit nöjd över diplomatin. Nästa sensmoral: Se till att ni som arrangerar festen har samma ambition. Eller att ha tillgång till en satans bra medlare om så inte är fallet.
Materiel och logistik: framförhållning vs. politiskt engagemang
Trots rabalder flöt det hela på rätt bra. Festkommittén tänkte på både stort och smått när allt partajmateriel införskaffades. Mat, DJ-utrusning, material till det obligatoriska ölhjulet, serpentiner och en jävla massa lampor från Ikea är blott några få grejer som stod på inköpslistan. Sedan skulle ju allt forslas till festlokalen. Man insåg snart att en bil behövdes då eventuella taxikvitton inte kunde dras av á la Federley. Läxan här är följande: Var smart och ta körkort när du fyller 18. Har du dessutom råd så köp dig en bil. Eller så blir du centerpartistisk riksdagsledamot.
Summering: likheter med BP samt domslut
Det om det, som man säger. Det finns egentligen många fler detaljer att fördjupa sig i men jösses amalia så mycket mer text det skulle bli. Erik och Kaj inser att du har bättre saker för dig, kära läsare. För precis som Carl-Henrik Svanberg bryr de sig om ”the small people”. Allt som därmed återstår är att redogöra för själva festen. Och den kan du läsa om inom kort. Men sist av allt måste ju denna prövning betygsättas. Erik gav förberedelserna tummen ner. ”Fest rimmar med ordet gäst och det är först när de anländer som det blir roligt” konstaterade han något huvudetpåspikensättande. ”Förvisso” kontrade Kaj. ”men jag vill gärna tro att jag lärde mig något av detta. Fast vad vetefan.” Tummen upp från Kaj således.
*Detta påstående har ännu inte styrkts av någon diplomerad expert.
Äventyret har delats in i några olika kapitel. Vi börjar med något som ägde rum i maj och som på många sätt och vis markerar en milstolpe i livet; vi provade på att arrangera ett 30-årskalas.
Införskaffandet av lokal: utpressning och övervakning på köpet
Erik & Kaj teamade upp med vännerna Jonas och Pontus och genomförde en maffig fest på en hembygdsgård från 1700-talet i centrala Stockholm. Nästan lika gammal som lokalen var den paranta dam vi hyrde stället av. Hon var dessutom både en lurendrejare av rang och spritt språngande galen*. Vid varje besök i lokalen blev allt lite dyrare. Konversationerna kunde låta ungefär såhär:
”Hej. Nu är vi här igen för att kolla på hur många bord som finns.”
”Okej. Det kommer förresten att kosta 1000 kronor mer än jag sa senast. Föreningen behöver en ny piassavakvast.”
”Jaha ja.”
Tantskrället skulle kunna lära Sveriges maffiasyndikat ett och annat. Det ryktades också innan själva festen att hon gärna bevakade så att allt gick rätt till. Och minsann. Dagen efter kalaset yppades det att hon stått på en närbelägen höjd och gluttat lite. Och här kommer första sensmoralen in: Se till att hyresvärden inte har alltför mycket gemensamt med vare sig motorcykelburna brödraskap eller Orwells storebror.
Gästlistan: flashbacks från skolgården
Lättnaden över att ha lagt rabarber på en festlokal kom snabbt av sig när vår dynamiska duo (och de två andra festfixarna) insåg att detta bara var toppen på isberget. Nu började processen med att avgöra vilka som var, eller snarare inte var, välkomna. Detta var en tung uppgift. Det kändes rent krasst som att rangordna sina vänner på samma sätt som på skolrasterna när det skulle spelas fotboll. Lärdom: Ladda upp med lämpliga psykofarmaka för detta uppdrag.
Festens målsättning: kommunikationen bryter samman
Målsättningen var att alla gäster skulle ha det riktigt trevligt, vilket kan låta enkelt, men visade sig ställa stora krav på arrangörerna. Vissa kände av pressen mer än andra och vid ett tillfälle blev det rågade måttet jämt lite för rågat - en av anordnarna var tvungen att ventilera sitt missnöje över en kollegas insatser. Tryckt stämning, dåliga vibbar och stor oro var följden. Skulle festen vara över innan den ens hade gått av stapeln? Lyckligtvis segrade samförståndet och självaste Kofi Annan skulle ha blivit nöjd över diplomatin. Nästa sensmoral: Se till att ni som arrangerar festen har samma ambition. Eller att ha tillgång till en satans bra medlare om så inte är fallet.
Materiel och logistik: framförhållning vs. politiskt engagemang
Trots rabalder flöt det hela på rätt bra. Festkommittén tänkte på både stort och smått när allt partajmateriel införskaffades. Mat, DJ-utrusning, material till det obligatoriska ölhjulet, serpentiner och en jävla massa lampor från Ikea är blott några få grejer som stod på inköpslistan. Sedan skulle ju allt forslas till festlokalen. Man insåg snart att en bil behövdes då eventuella taxikvitton inte kunde dras av á la Federley. Läxan här är följande: Var smart och ta körkort när du fyller 18. Har du dessutom råd så köp dig en bil. Eller så blir du centerpartistisk riksdagsledamot.
Summering: likheter med BP samt domslut
Det om det, som man säger. Det finns egentligen många fler detaljer att fördjupa sig i men jösses amalia så mycket mer text det skulle bli. Erik och Kaj inser att du har bättre saker för dig, kära läsare. För precis som Carl-Henrik Svanberg bryr de sig om ”the small people”. Allt som därmed återstår är att redogöra för själva festen. Och den kan du läsa om inom kort. Men sist av allt måste ju denna prövning betygsättas. Erik gav förberedelserna tummen ner. ”Fest rimmar med ordet gäst och det är först när de anländer som det blir roligt” konstaterade han något huvudetpåspikensättande. ”Förvisso” kontrade Kaj. ”men jag vill gärna tro att jag lärde mig något av detta. Fast vad vetefan.” Tummen upp från Kaj således.
*Detta påstående har ännu inte styrkts av någon diplomerad expert.
söndag 15 augusti 2010
Erik och Kaj provar på: ursäkter
Efter sin senaste prövning led Erik och Kaj av svårartad ostbaksmälla, vilket har gjorde det omöjligt att pröva på något nytt. Ost jäste ur porerna och bara tanken på fiskosten fortsatte under lång tid framkalla kväljningar hos Erik. Att vara på-provare är ett hårt liv. Men precis som Roald Amundsen hittade ny energi efter att ha tagit sig igenom Nordvästpassagen, lyckades Erik och Kaj skaka av sig de sista ostskivorna och vissla på sina metaforiska hästar för att återigen kunna hoppa upp i sadeln och rida iväg mot den Edamer-formade solnedgången.
Vad som sen skulle hända har inte rapporterats om förrän nu. Anledningen? Ja, temat här är ju (förutom ost) även ursäkter – så vad sägs om att säga gouda, gouda till den här?
Det Erik och Kaj skulle prova på under våren var så farligt och riskfyllt att det var tvunget att göras i största hemlighet – de skulle nämligen prova på: Vuxenlivet.
Funkade det som ursäkt? Eller har Erik och Kaj rätt när de misstänker att du helt enkelt förstår att de inte fått tummen ur förrän nu? Ja, vi får väl hoppas på det tidigare men räkna med det senare.
Det här med att prova på: ursäkter är nog helt enkelt inte Erik och Kajs stora talang. Därför går vi raskt vidare till nästa äventyr.
onsdag 28 oktober 2009
Erik och Kaj provar på: ost
Efter några månaders uppehåll är Erik & Kaj är i provartagen igen. Den här gången var det dags att göra som Röde Orm och härja i österled, eller snarare osterled. För nu var det hög tid att prova på: ost. Och dessutom själva proceduren med att njuta av ost. Så här gick det till:
Förarbetet
Erik och Kaj möttes på stan en solig förmiddag. De hade skramlat ihop c:a 600 kronor som skulle spenderas på det gula guldet. Första anhalten var Hötorgshallen i centrala Stockholm. Där ligger Jackson’s ost och det var där de första guldklimparna vaskades fram. Erik visade sig vara mycket påläst, vilket gav Kaj svåra mindrevärdeskomplex. Därför höll han sig i bakgrunden under samspråket med butikschefen. Efter lite dividerande beslöts det att två ostar skulle inhandlas. De utvalda blev en Arico och en Roque Baron.
Efter Hötorgshallen, som ändå får ses som delikatessbutikernas Mallis, styrde Erik och Kaj kosan mot de mer exklusiva kvarteren på Östermalm. Där fanns en osteria som visade sig leva upp till alla fördomar. Man kände lukten på lång väg och plånboken fick kramp bara man gick igenom dörren. Den något rundlagde butiksinnehavaren var väldigt hjälpsam och langade snabbt fram en Mimolette på begäran samt två andra rekommendationer. Den ena av dem skulle senare visa sig vara det värsta som någonsin ystats.
Med Östermalm avklarat gick färden till Södermalm och butiken Gamla Amsterdam som inriktat sig på (du gissade rätt) holländsk ost. Med hjälp från personalen införskaffades tre lämpliga ostar, varav en med det danskklingande namnet Bastiansen Gold. Var måhända det holländska bara en fasad för en dansk ostkonspiration? Fortsättning följer alldeles säkert om Erik och Kaj får för sig att prova på wallraffande.
Avslutningsvis gick Erik och Kaj in på Coop konsum och köpte vitlöksost och några förpackningar kex. Även systemet besöktes. Man kan ju inte äta ost utan vin.
Ostaftonen
Lite senare samma dag var det samling hemma hos Joel och Linda. Övriga deltagare var förutom de redan nämnda Emma, Pontus, Jonas och Mårten. Att prova på tillsammans med Erik och Kaj är att som att vara med i det brasilianska fotbollslandslaget, man nämns bara vid förstanamn.
Ost #1 – Osten som just nu kan ses på Dramaten
Först ut var en Bastiansen White, en chèvrevariant. En mild och god getost som var ett bra sätt att starta kvällen på. Kaj passade på att snappa upp kommentarer från deltagarna och ”väldigt god”, ”lagom sälta” samt ”alla kan äta den här” hördes. Däremot verkade Joel tycka att den kunde ha varit lite mer chèvrealesk ”Inte så mycket getsmak. Kan det vara en killing?” var hans ord.
Ost #2 – Osten som blev skåpad på högstadiet
Nästa ost till rakning, eller smakning, var Bastiansen Gold. Det var en hård ost men inte direkt någon favorit bland avsmakarna. ”God men inte så speciell”, ”Besk eftersmak” och ”Hård i konsistens men inte i attityd” var utlåtanden som fastnade.
Ost #3 – Bra för mörkerseendet
Nu kom äntligen osten som alla hade väntat på: La Mimolette. Mycket på grund av att den innehöll karotin och var knallorange till färgen. ”Fantastiskt god” var ord som yttrades. Någon annan sa ”Jag vill ha mer”. Som tur var hade den något rundlagde butiksinnehavaren på eget bevåg försett sällskapet med ost nog för en sann fête de Mimolette.
Ost #4 – Världens godaste ost smakar studiorock
Dags för Aricon, prisvinnaren som bara såldes på Jackson’s. Problemet med denna var inte dess smak, utan att den kallats världens godaste ost. Och ovanpå allt så var den ju från Teneriffa. Om något därifrån kan vara världens bästa så sätter ju det ribban ganska högt. Någon i sällskapet beskrev den som ostarnas Toto. Den hade allt som borde göra den till en toppost men det klickade ändå inte. Trots att den var god.
Ost #5 – Sir Ost?
Härnäst tog sällskapet sig an Roque Baron, osten som en gång fick Joel att ge upp sin årslånga veganism. Ett faktum som kanske inte matchade ”Världens godaste” men ändå höjde den till skyarna. Tyvärr var denna inte tillräckligt lagrad, enligt ett expertutlåtande från Joel. Roque var god men den snofsiga adelstiteln är värd att ifrågasätta. Oron började sprida sig. Två ostbesvikelser på rad. Skulle det visa sig att kvällen som hade startat så bra nu skulle sluta i en antiklimax? Sällskapet anade föga vad som komma skulle.
Ost #6 – Normandie fortsätter att framkalla obehagliga associationer
Nu var det dags för osten vars namn är glömt men vars lukt och smak inte kommer att kunna förträngas, hur mycket man än skulle vilja. Den var från Normandie, såg ut som en laxpudding och var inslagen i sjögräs. Detta fick den att lukta tång, bajs, fis och gammalt bröd. ”Kanske skulle man vänja sig över tid” sa Joel. ”Lägg ner tid så blir ditt liv bättre.” ”Men du kommer inte ha några vänner kvar” kontrade Linda. Alltmedan detta utspelade sig fick Erik kväljningar. Osten fick sedan underkänt av alla närvarande.
Ost #7 – Eriks lägenhet med marmelad på
Vad får man om man badar en ost i vin och sen svärtar den med sot? En ost som ”luktar som min lägenhet i London” om man får fråga Erik. Huruvida detta var bra eller dåligt framgick aldrig. Osten var dock väldigt god, speciellt med marmelad på.
Ost #8 – Folkrockfavoriten?
Nästa ost var en blåmöglig sådan. Den var väldigt trevlig och gjorde åtminstone initiativtagarna riktigt nöjda. ”Ostarnas Heart of gold” konstaterade Erik mellan tuggorna. ”Rund, mjuk och den sätter sig utan att bli tjatig. En riktig hit.” Vilken poet han är, den där Erik. ”Vi skulle bara ha köpt den här. Tänk att mögel kan vara så fint.” svarade Kaj lite mer vardagligt.
Ost #9 – Sällan har vitlök smakat så lite ost
Sist ut var den Coopinköpta vitlöksosten. Kanske var det ett misstag att spara denna till sist för den stod sig platt de gourmandiska eskapader vi precis varit med om. Dessutom var den på tok för lös till konsistensen för att med gott samvete kunna kallas ost. Vid frågan hur våra gästprovare skulle beskriva den svarade någon kärnfullt ”Vulgolukt”.
Och det var det hela. Ostarna var inte helt slut men samtligas lust att trycka i sig mer var definitivt det. Magsäckarna införde blockad, smaklökarna bad om nåd och luktorganen hotade med strejk. Men alla var eniga om att det här är ett ypperligt sätt att spendera en afton. Man får testa på nya smaker, man får ge sig på verkligt djupa analyser och man får käka sjujäkla mycket ost. Det är dessutom en strålande ursäkt att dricka vin, om man nu skulle behöva en sådan.
måndag 27 juli 2009
Dag 7: Erik och Kaj provar på: summering
Yes box. Det är dags att summera vår Värmlandsvistelse. Och vilken resa det har varit. Värt att notera är väl att de riktiga upplevelserna för oss har funnits ute i landskapet, inte i vår hemstad, Karlstad. Kanske beror det på att vi under vår uppväxt tagit del av det mesta residensstaden har att erbjuda.
Det är i alla fall sällan Värmland har varit så trevligt som nu när vi bestämt oss för att prova på det. Vi har uppenbarligen sett på omgivningen med nya ögon. Och det har inte varit helt dumt. Vi har också noterat att det är många träskulpturer vid infarterna i värmländska samhällen. Men vad det beror på vet vi inte riktigt.
I framtiden har vi tänkt prova fler saker och vi tar gärna emot förslag här i kommentarfältet. Vad vill du se oss prova på? Bearnaisesås? Spahelg med inpackning? Expressiv jazzdans? Vi tar oss an nästan allt.
Avslutningsvis ska vi då summera Värmland. Ingen lätt uppgift. Värmland har givit oss högt och lågt. Festen på Hagudden var helt klart bäst, tätt följt av dressinåkningen. Karlstad C var däremot inte så mycket att hänga i granen den här gången. Men man kan ju inte döma ett helt landskap efter en stad som den ena dagen luktar bajs och den andra kaffe. Man måste helt enkelt gräva djupare än så.
”Det är ett trevligt landskap att besöka” säger Erik. ”Men att slå ner sina bopålar här? Nej, jag tror att det är bäst i små portioner, ungefär som chokladpudding.”
”Men samtidigt så kan jag ju inte förneka att jag kände ett visst vemod när jag började åka mot Stockholm” svarar Kaj. ”Om någon av kommunerna bjuppar på en herrgård, sjötomt och butler skulle jag inte tacka nej.”
Dag 6: Fest på Hagudden
Okej. Efter fem dagar blandad kompott var det dags för en upplevelse som både Erik och Kaj var inställda på skulle bli en räsersuccé. En massa människor, däribland vännerna Martin och Sara, bjöd på fest på Hagudden. Strax norr om Kil, vid södra Frykens östra strand finns det två stugor, en dansbana och en brygga. Addera en busslast med glada människor och ett halvt ton öl så har du receptet på vad som måste vara en brakfest utan dess like.
Innan avfärden skaffades käk. Det blev ett grillspjut, vilket valdes enbart för komikens skull. (Föga anade vi att det skulle smaka gott också.) Och det var ett bra val. Sällan har en matträtt varit en sådan isbrytare.
Men nu går vi händelserna i förväg. Erik & Kaj lokaliserade Anders, nyss inkommen från Borås, och sedan bussen som skulle ta dem till festen. Sist av alla ombord var Jonas som i princip kom direkt från S:t Petersburg.
Väl framme grupperade folk sig inledningsvis i sina respektive gäng men det var nu som grillspjutet kom väl till pass. Svaret på svenskarnas stelhet stavas sjuka maträtter. Vi föreslår att varje svensk medborgare ständigt ska bära runt på ett grillspjut. Rolig detalj: en av Värmlands främsta konstnärer, vars museum vi missade att besöka, var där. Han hade gröna brallor.
Maten smakade som sagt bra och efter den gick man över till dansbanan eftersom det där fanns skydd från regnet i form av en presenning. Anders däremot hade tagit med sig en egen så han fick äran att springa över till boden och hämta mer öl åt oss andra.
Och öl blev det. Men även en massa dans. Det var i princip så resten av natten spenderades. Det var stört omöjligt att stå stilla när gamla hits som Brimful of Asha, Whip it och Zelda-temat spelades.
Men allt har sitt slut. Och även om slutet fördröjdes med nästan en timme (folk hade så roligt att de vägrade kliva på bussen) så avreste sällskapet till slut mot Karlstad. På färden hem designade Kaj en huvudbonad innan han slocknade. Kontakta oss om du vill ha mönstret. Erik var mindre produktiv men passade istället på att umgås med kompisar istället för att sova bort tiden.
Sammanfattningsvis är både Kaj och Erik fruktansvärt nöjda med denna upplevelse.
”Det var länge sedan man var på en så rolig fest” sa Kaj. ”Jag vill att detta blir en årlig institution.”
”Word” svarade Erik sådär kärnfullt som bara han kan.
Innan avfärden skaffades käk. Det blev ett grillspjut, vilket valdes enbart för komikens skull. (Föga anade vi att det skulle smaka gott också.) Och det var ett bra val. Sällan har en matträtt varit en sådan isbrytare.
Men nu går vi händelserna i förväg. Erik & Kaj lokaliserade Anders, nyss inkommen från Borås, och sedan bussen som skulle ta dem till festen. Sist av alla ombord var Jonas som i princip kom direkt från S:t Petersburg.
Väl framme grupperade folk sig inledningsvis i sina respektive gäng men det var nu som grillspjutet kom väl till pass. Svaret på svenskarnas stelhet stavas sjuka maträtter. Vi föreslår att varje svensk medborgare ständigt ska bära runt på ett grillspjut. Rolig detalj: en av Värmlands främsta konstnärer, vars museum vi missade att besöka, var där. Han hade gröna brallor.
Maten smakade som sagt bra och efter den gick man över till dansbanan eftersom det där fanns skydd från regnet i form av en presenning. Anders däremot hade tagit med sig en egen så han fick äran att springa över till boden och hämta mer öl åt oss andra.
Och öl blev det. Men även en massa dans. Det var i princip så resten av natten spenderades. Det var stört omöjligt att stå stilla när gamla hits som Brimful of Asha, Whip it och Zelda-temat spelades.
Men allt har sitt slut. Och även om slutet fördröjdes med nästan en timme (folk hade så roligt att de vägrade kliva på bussen) så avreste sällskapet till slut mot Karlstad. På färden hem designade Kaj en huvudbonad innan han slocknade. Kontakta oss om du vill ha mönstret. Erik var mindre produktiv men passade istället på att umgås med kompisar istället för att sova bort tiden.
Sammanfattningsvis är både Kaj och Erik fruktansvärt nöjda med denna upplevelse.
”Det var länge sedan man var på en så rolig fest” sa Kaj. ”Jag vill att detta blir en årlig institution.”
”Word” svarade Erik sådär kärnfullt som bara han kan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)