Efter rigorösa förberedelser, var det så äntligen dags för själva partajet. Allt var minutiöst förberett. Bord dukade, mat lagad, fördrinkar blandade, ballonger uppblåsta, serpentiner... serpentinerade. Och så: varde gäster (som Gud skulle ha sagt). Gamla och nya bekanta till höger och vänster. Tyvärr blev det snabbt lite som på juldagen i valfri småstad. Varje trevlig konversation måste avbrytas då ännu en bekant nuna dykt upp i dörren.
(Vi misstänker att vår högst suspekta hyrestant mixtrat med skärpan på den här bilden.)
Det sägs att Robert Plant inte använder underlägg
Hur som helst. Nu var det ett 30-årskalas som gick av stapeln. Och när man fyllt 30 förväntas man vara vuxen och ordnad. Men lite rock 'n' roll krävs det i varje prova på. Vi talar inte om några TV-apparater genom fönstren, utan istället en mogen motsvarighet. Värdarna hade med (minimal) eftertanke valt att ställa fördrinken på ett antikt bord vid entrén. Det skulle de inte ha gjort. Den billiga champagnen gjorde kaos på bordets fernissa. Lyckligtvis gick det att ordna något sånär med hjälp av en massa gnuggande.
Ett kazoo-debacle som aptitretare
Alltmedan värdarna slet för att rädda möblemanget minglade gästerna i trädgården. Trötta på att gnugga och hungriga på uppmärksamhet anslöt till sist värdarna för att dela ut information. Festfixarna hade fått varsin kazoo i present – och nu var det dags att tuta för att tysta folkmassan. Tyvärr visade sig kazoon vara ett alltför avancerat instrument för en av värdarna som förgäves blåste sig röd i fejset utan att få fram minsta ton. Kvällen komiska höjdpunkt för Kaj, som skrattade gott inombords.
Borden kallade och maten, som lagades och serverades av Sofia på det tyvärr nedlagda cafét Spuntino, var fantastiskt god. Och tur var väl det, då menyn hade det pampiga namnet Östanvind drar genom Tantolunden. Tack och lov hölls inga jobbiga tal på denna tillställning (till skillnad från på ett bröllop som vi kommer att skriva om inom en kort framtid). Istället var det fullt fokus på den goda maten och ”det goda samtalet” med bordsgrannarna.
Familjen Bäckström-Wallbergs dans
Dansgolv är roliga grejer. Först är man lite rädd för att beträda det, i synnerhet om det är tomt, men vad det lider vill man knappt lämna det även om musiken tystnat. Familjen Bäckström-Wallberg såg det som sin uppgift att få i gång dansen på allvar. Som det kanske framgår av bilden så är det praxis i den här familjen att anamma ett klassiskt white man's overbite och sedan jobba mycket med armarna, lite med överkroppen och inget alls med något under midjan. Lite som en inverterad Riverdance. Showen fick på intet sätt folk att hänga på utan snarare samlades man runtomkring för att beskåda spektaklet med blickar fyllda med vad som bäst man beskrivas som svårt medlidande.
Gated communities for the win
En sak man alltid får räkna med när man anordnar fest är objudna gäster. Lägg därtill att detta hallaballoo gick av stapeln i anslutning till en av Stockholms mest besökta oaser för festsugna kanaljer, så förstår du nog vart det barkar hän. Lyckligtvis stoppades de okända besökarna raskt när Fadde Darwichs oheliga ande ingöt sig i värdarnas föräldrar. Det spelar ingen roll hur gammal man blir. När det krisar vänder man sig till mamma och pappa.
Ölhjul
Som det redan nämnts hade ett ölhjul tillverkats. Och inget får sprutt på försäljningen av alkohol som lite spel och dobbel. För en nätt summa fick gästen chansa på vilken öl som skulle förtäras. Det fanns storvinster och så fanns det jordgubbsölet Früli som smakar lika delar härskna jordgubbar och avslagen folköl. Tyckte Kaj. ”Glöm atombomben, glöm kinesisk vattentortyr, glöm nycirkus. Det här är mänsklighetens sämsta idé någonsin.” Erik var, som ni nog förstår, av en annan åsikt. ”Jag tyckte Früli var en rätt trevlig bekantskap. Däremot var kvällens kristna rock det tyska rökta ölet som smakade prickig korv” Hur som helst var ölhjulet en succé. Och både Erik och Kaj kunde enas om att det var något som borde finnas på varje fest.
En konung bland praktfyllor
Så kommer vi till ett av de yttersta bevisen på att man ordnat en galopperande galej. När så gott som alla gäster masat sig hemåt hittades en av kvällens DJ:ar på farstukvisten. Stackarn försökte vila sig lite. Ambitionen att både fylla både dansgolvet med folk och sig själv med alkohol (kvällens gage) hade tagit ut sin rätt. Generös som han är gav han oss lite mer att städa upp i form av en praktspya innan han stapplade iväg i vårnatten. Och här hade det understrukits att arrangörerna inte ville ha några presenter.
Dagen efter – försenad städning och hotfullt med hyresvärden
Till städningen nästa morgon var alla festfixare sena. Några som däremot var där i god tid var föreningen vi hyrde lokalen av. En samling glada pensionärer som leende tog emot både blommor och överbliven folköl från 30-åringarna. Men då slog blixten ner. Lika oundvikligt som amen i kyrkan dök hinhåle i tantform upp. Den tidigare nämnda paranta damen var ”back with a vengance”. Allt var fel, och för lång tid tog det. Men i sitt lite småsura bakfylletillstånd lyckades ändå arrangörerna hålla ”konversationen” kort och tågade snart iväg så fort de bara kunde. De var fria och en vendetta från PRO hade med nöd och näppe lyckats undvikas.
Men. Efter att de gått 80 meter insåg de att de glömt ett partytält kvar vid huset. Vad göra nu? Ett hjältemodigt beslut togs. Ingen vågade och hämta det.
Summering
Det är tungt arbete att förbereda och genomföra en 30-årsfest, inte minst om man har ambitioner. Men det är helt klart värt det. ”30-årsskarven känns som den ultimata åldern att fira” sa Erik eftertänksamt. ”När man fyller 20 handlar det bara om att få i sig allt man har fått köpa på systemet dagen till ära. Och när man fyller 40 känns det som att ambitionen är densamma fast då i ett försök att mota bort känslan av ungdomens död.” ”För att inte tala om stundande död” flikade Kaj in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar