Äventyret har delats in i några olika kapitel. Vi börjar med något som ägde rum i maj och som på många sätt och vis markerar en milstolpe i livet; vi provade på att arrangera ett 30-årskalas.
Införskaffandet av lokal: utpressning och övervakning på köpet
Erik & Kaj teamade upp med vännerna Jonas och Pontus och genomförde en maffig fest på en hembygdsgård från 1700-talet i centrala Stockholm. Nästan lika gammal som lokalen var den paranta dam vi hyrde stället av. Hon var dessutom både en lurendrejare av rang och spritt språngande galen*. Vid varje besök i lokalen blev allt lite dyrare. Konversationerna kunde låta ungefär såhär:
”Hej. Nu är vi här igen för att kolla på hur många bord som finns.”
”Okej. Det kommer förresten att kosta 1000 kronor mer än jag sa senast. Föreningen behöver en ny piassavakvast.”
”Jaha ja.”
Tantskrället skulle kunna lära Sveriges maffiasyndikat ett och annat. Det ryktades också innan själva festen att hon gärna bevakade så att allt gick rätt till. Och minsann. Dagen efter kalaset yppades det att hon stått på en närbelägen höjd och gluttat lite. Och här kommer första sensmoralen in: Se till att hyresvärden inte har alltför mycket gemensamt med vare sig motorcykelburna brödraskap eller Orwells storebror.
Gästlistan: flashbacks från skolgården
Lättnaden över att ha lagt rabarber på en festlokal kom snabbt av sig när vår dynamiska duo (och de två andra festfixarna) insåg att detta bara var toppen på isberget. Nu började processen med att avgöra vilka som var, eller snarare inte var, välkomna. Detta var en tung uppgift. Det kändes rent krasst som att rangordna sina vänner på samma sätt som på skolrasterna när det skulle spelas fotboll. Lärdom: Ladda upp med lämpliga psykofarmaka för detta uppdrag.
Festens målsättning: kommunikationen bryter samman
Målsättningen var att alla gäster skulle ha det riktigt trevligt, vilket kan låta enkelt, men visade sig ställa stora krav på arrangörerna. Vissa kände av pressen mer än andra och vid ett tillfälle blev det rågade måttet jämt lite för rågat - en av anordnarna var tvungen att ventilera sitt missnöje över en kollegas insatser. Tryckt stämning, dåliga vibbar och stor oro var följden. Skulle festen vara över innan den ens hade gått av stapeln? Lyckligtvis segrade samförståndet och självaste Kofi Annan skulle ha blivit nöjd över diplomatin. Nästa sensmoral: Se till att ni som arrangerar festen har samma ambition. Eller att ha tillgång till en satans bra medlare om så inte är fallet.
Materiel och logistik: framförhållning vs. politiskt engagemang
Trots rabalder flöt det hela på rätt bra. Festkommittén tänkte på både stort och smått när allt partajmateriel införskaffades. Mat, DJ-utrusning, material till det obligatoriska ölhjulet, serpentiner och en jävla massa lampor från Ikea är blott några få grejer som stod på inköpslistan. Sedan skulle ju allt forslas till festlokalen. Man insåg snart att en bil behövdes då eventuella taxikvitton inte kunde dras av á la Federley. Läxan här är följande: Var smart och ta körkort när du fyller 18. Har du dessutom råd så köp dig en bil. Eller så blir du centerpartistisk riksdagsledamot.
Summering: likheter med BP samt domslut
Det om det, som man säger. Det finns egentligen många fler detaljer att fördjupa sig i men jösses amalia så mycket mer text det skulle bli. Erik och Kaj inser att du har bättre saker för dig, kära läsare. För precis som Carl-Henrik Svanberg bryr de sig om ”the small people”. Allt som därmed återstår är att redogöra för själva festen. Och den kan du läsa om inom kort. Men sist av allt måste ju denna prövning betygsättas. Erik gav förberedelserna tummen ner. ”Fest rimmar med ordet gäst och det är först när de anländer som det blir roligt” konstaterade han något huvudetpåspikensättande. ”Förvisso” kontrade Kaj. ”men jag vill gärna tro att jag lärde mig något av detta. Fast vad vetefan.” Tummen upp från Kaj således.
*Detta påstående har ännu inte styrkts av någon diplomerad expert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar